Bloggkommentar

Ja, denna frågan ställde Lionesse, med all rätt, men jag vetesjutton hur jag ska svara egentligen. Eller jo… På ett sätt vet jag ju det.

När jag träffade Älsklingen föll så många bitar i mitt liv på plats. Jag har äntligen hittat hem.

Det känns inte längre som att jag behöver söka med ljus och lykta efter _min_ plats, sparka och slå för att få komma in, kämpa och slåss för att få stanna kvar.

Ett helt annat lugn har kommit över mig, samtidigt som min Aspergerdiagnos har skänkt mig en hel del att fundera över. En del tankar som jag kanske hade kunnat krafsa ner här i bloggen men som samtidigt är så svåra att sätta ord på. Om jag knappt begriper själv – hur ska jag då kunna förklara…

Just nu är jag nog i en fas där studerar både mig själv och andra. Lite på avstånd. Jag försöker lägga ihop pusselbitarna – än en gång. Jag försöker greppa att _mitt_ sätt att tänka förvisso inte är fel – men ofta ganska annorlunda jämfört med hur andra tänker.

Man skulle kunna säga såhär (tror jag) att när “vanligt folk” vrider på en obekant pryl för att begripa sig på den – där vänder jag den helt sonika upp och ner.

Ett annat exempel: Psykologen bad mig att föreställa mig en tjej som går ner för gatan en solig sommardag. Hon äter glass. Plötsligt halkar hon på ett bananskal och ramlar…

I mitt huvud utspelar sig följande: Solig dag, tjej, sommarkläder, fina sommarkläder, äter glass, halkar, hon spiller glass på sina kläder. Vad synd att hon spillde ner sig. Har vi några servietter?

Här frågar psykologen: Skulle du inte fråga tjejen om hon slog sig?

Jag: Öhhh… Nej… Hon verkade inte ha ont… Hon sa inte att hon hade ont… Hon blödde inte… Men jag kanske borde ha frågat ändå?

Svaret från psykologen: Det skulle nog de flesta göra…

Alltså, för att jag ska kunna plocka fram den där “automatiskt” empatiska förmågan så måste jag kunna se eller höra att hon har ont. Eftersom det jag kan se är att hon har glass överallt – så är detta det första jag reagerar på.

Detta betyder inte alls att jag inte skulle känna med tjejen om jag fick reda på att hon faktiskt HAR ont. Då skulle jag tycka mycket synd om henne och försöka hjälpa henne så gott jag kan, men jag skulle inte kunna FÖRESTÄLLA mig eller SÄTTA MIG IN I hennes smärta.

Skulle någon tuppa av på gatan skulle jag däremot genast inse att något är allvarligt fel och handla därefter. Men då är ju också situationen högst glasklar.

Att försöka förklara sådana här saker kan genast få människors huvuden att börja mala i alldeles fel riktning då många tror sig veta vad Asperger är och vad det innebär utifrån vad man kan läsa i t.ex Aftonbladets faktarutor.

Exemplet ovan går till exempel inte att implementera på varenda människa som har Asperger eftersom “vi” är lika olika varandra som alla andra är. Alla människor är bättre och sämre på olika saker oavsett om de är friska eller har ett handikapp.

Nu blev det mycket om Asperger här, och det var väl kanske inte så jag hade tänkt mig detta blogginlägget när jag började skriva det. Men…inlägget skulle ju handla om tankar, och detta är ju det som tar upp väldigt mycket av min tankeverksamhet just nu.  :-)

Vill man veta lite mer om Aspergers Syndrom kan man kila in här: http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_aspergers_syndrom.htm – här finns en beskrivning som jag känner igen mig i mycket mer än i någon snabbfaktaruta…

Jag får helt enkelt inte plats i någon snabbfaktaruta!  

Alla varorna då?

Jag tävlar. Det är en sorts hobby (kalla det specialintresse om ni vill) och för att kunna delta i tävlingarna krävs det oftast att man länkar vidare till tävlingen i sin blogg. Det är också ett sätt för mig att varva ner, gnugga geniknölarna och sortera tankarna. Svårare än så är det inte. Däremot har jag börjat ange sista tävlingsdatum i rubriken på alla tävlingsinlägg, så är man inte intresserad av tävlingarna kan man strunta i att läsa de inlägg som har ett datum i överskriften.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, autism, psykiatri, psykologi, tankar

Jag tycker att det är otroligt intressant att lyssna på Temple Grandin när hon talar om autismspektrumstörningar.

Vill du ha ännu mer? Sök på Youtube.com efter Temple Grandin.

Det har även gjorts en film om Temple Grandin med Claire Danes i huvudrollen. Filmen har fått mycket bra kritik och hade premiär den 6 februari 2010 i USA. Filmen är producerad av HBO och har tydligen visats på Canal+. Min förhoppning är att filmen så småningom kommer att sändas på någon av de kanaler som jag har eftersom jag väldigt gärna skulle vilja se den.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, autism, psykiatri, psykologi, Temple Grandin

Temple Grandin anser att världen behöver fler visuella tänkare, mönstertänkare och verbala tänkare – “och alla sorters nördiga ungar”.

Videon är på engelska men man kan välja engelsk text om man tycker att det är lättare att hänga med då.

Videon kommer från TED och är licensierad under Creative Commons.

Läs gärna kommentarerna under videon här.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, autism, psykiatri, psykologi, TED, Temple Grandin

Dina ”dåliga” egenskaper är bara problematiska i sammanhang där de blir en belastning i stället för en tillgång.

Läs intervjun i METRO med Tommy Mäkelä där han beskriver de positiva sidorna av att ha Asperger Syndrom och ADHD.

Länken till artikeln hittade jag på Trollhares blogg.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, psykiatri, psykologi, tips

Foto: Georgios Karamanis

Idag har jag och Loppan varit på biblioteket. Det är vår nya grej. Vi går till bibblan tillsammans efter dagis och lånar böcker.

Dagens skörd:

• Autism från insidan – en handbok av Hilde De Clercq  (ISBN: 9789197536592
  ISBN-10: 9197536598)
• Om Aspergers Syndrom av Tony Attwood   (ISBN: 9789127078352
  ISBN-10: 9127078353)
• Autism och aspergers syndrom av Uta Frith  (ISBN: 9789147048533
  ISBN-10: 9147048530)
• Autism och autismliknande tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna av Christoffer Gillberg  (ISBN: 9789127072091
  ISBN-10: 9127072096)

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, böcker, Christoffer Gillberg, Hilde De Clercq, psykiatri, psykologi, Tony Attwood, Uta Frith

LÄS! Aspergers syndrom, ett annorlundaskap.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, bloggtips, psykiatri, psykologi

Du har sett dig omkring och sett att alla andra verkat kunna det där med att springa och resonerat att det är så det ska vara. Och du har kämpat på. Du har slitit, gråtit, fallit till marken, och kämpat dig upp igen. Du har varit nära att ge upp så många gånger, men inte velat ge dig. Du har slagit dig, blivit skadad. Du har känt dig dum för att du inte har förstått hur alla andra kan, men inte du.

I 40 år!

Du har känt dig värdelös då du inte ens kunnat prestera en sådan självklarhet som att gå ordentligt.

Du har vetat att något är fel, men inte vad.

Helt tills en dag då psykologen talar om för dig att du inte har några ben. Och att ett par ben är förutsättningen för att du ska kunna springa.

För det första har du inte vetat att springandet har med benen att göra. För det andra har du inte vetat att du inte har några ben. Och för det tredje har ingen talat om för dig att du inte har några ben för det förutsätts att man vet om man har det eller inte. Och för det fjärde (vilket inte rimmar helt med liknelsen, sorry men jag kom inte på något bättre) har alla trott att du faktiskt har ben eftersom du försökt så jävla hårt hela tiden.

Nu slipper jag undra, nu slipper jag hålla på att försöka något som jag faktiskt inte kan och kan nöja mig med att försöka “gå” så bra det nu kan gå.

Var alltså hos läkaren igår. Först trodde jag egentligen inte att jag hade så mycket att orda om då jag pratar mycket bättre med min psykolog. Men att sitta ner och prata med någon, och uttala sina tankar, och höra sitt eget resonemang högt ger mig ofta insikter som jag inte hade fått annars.

Jag har sedan jag fick reda på att jag har Aspergers Syndrom letat och letat efter något, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad jag letar efter. Jag har lärt mig väldigt mycket och fått många aha-upplevelser på vägen under mitt sökande men igår föll en viktig del äntligen på plats. Med en skräll.

Nu ska jag försöka ta det för vad det är, blicka framåt och ta vara på det jag är riktigt jävla bra på istället för att kämpa med något som ändå aldrig kommer att gå.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, psykiatri, psykologi, sorg, sökande

Och så skriver Rosie en kommentar på mitt förra inlägg, och använder orden “när jag är rastlös,orolig..”. Pang! Huvudet på spiken.

Jag är rastlös och orolig. Och stressad.

Just nu får jag hjälp av min “moster” att sammanställa viktiga dokument, vilket innebär att jag måste ringa runt till en massa instanser för att begära ut en massa papper och intyg. Detta är inte det enklaste eftersom jag har svårt att förklara och uttrycka vad det är för intyg jag behöver och vilka uppgifter dessa intyg ska innehålla.

Jag avskyr det, jag blir stressad, och känner jag mig oerhört korkad. Jag kan dessutom liksom höra på människorna i andra änden av luren att jag mest är till besvär. Med viss rätt. Det ÄR jobbigt med människor som uppenbart vet vad de vill, men inte kan berätta det så någon begriper. Det underlättar dock inte för mig.

Alltså får jag diska lite, sitta vid datorn en stund, diska lite till, för att diska sker på autopilot och då spinner hjärnan igång.

För det där med alla intyg virvlar runt i huvudet på mig samtidigt som jag ska hämta Loppan, köpa bläckpatroner så att jag kan skriva ut blanketter, och nu damp det ner en avi på ett paket som ska hämtas ut, och kolsyrepatronen till SodaStreamern är slut och jag måste till apoteket.

Det är mycket att komma ihåg, mycket att hålla reda på, och för mig innebär det inte att “hålla många bollar i luften” utan att värja sig med ett helt jävla bollhav som kommer rusande emot mig som en tvärförbannad tsunami.

Resultat: Jag vet inte vilken ände jag ska börja och kommer ingenstans alls.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, oro, psykiatri, psykologi, rastlöshet, språk, stress

Som jag gav som svar i ett tidigare inlägg:

Med ökad kunskap och förståelse så kanske jag lättare kan förlåta mig själv för mina tillkortakommanden.

Jag tror det är där mycket av lösningen ligger, att inte strida mot sin AS och försöka bli som “normala” människor, utan sluta fred med faktum och försöka gå vidare därifrån med hänsyn till den nya insikten. (Något editerat)

UPDATE: Länk Aspergerforum.se

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, psykiatri, psykologi

Antingen är man gravid, eller så är man det inte. Antingen har man Aspergers syndrom, eller så har man det inte. Sedan kan symptomen visa sig mer eller mindre, eller så kan man må mer eller mindre dåligt av det, eller så kan man kompensera mer eller mindre bra.

Precis som man kan må mer eller mindre dåligt av att vara gravid, oavsett om det syns utanpå eller inte.

För att få diagnosen Aspergers måste man genomgå flera tester, och uppfylla många kriterier. Testerna utförs hos en psykolog, under flera besök, och sedan utvärderas testresultaten.

Av testerna att döma skulle jag nästan tro att fler “Aspies” slinker igenom testet, än att “icke Aspies” blir feldiagnosticerade. Och skulle någon få en aspergerdiagnos av misstag, så tror jag nästan att man kan garantera att ingen av dessa är neurotypiska utan lider av någon annan störning eller sjukdom. För det jag/vi upplever handlar inte om det där som alla känner av ibland. Vi känner av det hela tiden. Alltid. Och det går inte att bota eller medicinera bort.

Ju mer jag läser om Aspergers syndrom desto mer oroad blir jag över alla de fördomar som mäniskor har om Aspergers syndrom. Att alla “aspies” är som Rain man och kan räkna ut avancerade mattetal i huvudet, eller ser konstiga ut, eller är känslokalla och hänsysnlösa.

Utifrån mitt eget perspektiv skulle jag vilja påstå att “aspies” känner så otroligt mycket hela tiden att de måste “stänga av” känslorna ibland för att hjärnan inte ska koka över fullständigt.

För mig är det svårt att “läsa tankar” att alltid kunna räkna ut hur någon annan känner eller tänker, jag försöker verkligen, och det är det som gör mig så trött i sociala sammanhang. Man ska vara trevlig, hålla reda på alla oskrivna regler, lyssna, formulera sig rätt, stänga ute bruset från fläktar och andras samtal, helst titta på dem man talar med – saker som vanligtvis är självklart och går på automatik för andra, medan jag måste tänka och hålla reda på alla dessa saker. Inte konstigt att man då blir helt slut.

Man är inte heller “dum i huvudet” för att man har Aspergers syndrom. Tvärtom måste man ha medel, eller däröver, i IQ för att få diagnosen.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, autism, fördomar, psykiatri, psykologi