Om en timme larmar mobilen om att jag ska gå upp så det är inte lönt att somna om. För det första får jag inte ro, för det andra så kommer jag antagligen att somna precis innan alarmet drar igång och sedan vakna med en chock som sitter i halva dagen.

Vädret tycks åtminstone bli bra. Svalare, och sol från en klarblå himmel. Och jag insåg precis att min läkartid inte är klockan 10 som jag trott utan klockan 9, en timme tidigare. Vilken tur att jag inte somnade om. “Chefen där ovan” har kanske ett gott öga till mig ändå.

Andra som bloggar om: oro, pms, ångest

När rutiner och annat förändras plötsligt så sätts så mycket annat ur spel för mig. Min grundtrygghet luckras upp och in i dessa små hål och springor tränger orosmomenten in.

En utveckligsstörd flicka sätter sig en bra bit in i bussen och börjar föra en högljudd diskussion med chauffören, som glatt hojtar tillbaka. Mina öron blöder.

En dagisgrupp knölar sig in i bussen. De pladdrar, stökar, knuffar till mig med sina små Blixten-ryggsäckar och inombords har jag lust att fräsa till de små ynglen att se sig för. Rör mig inte!

När vi kommer till dagis sitter för mig tre okända fröknar på golvet med barnen. Var är “mina fröknar”?

(tänk hur barnen känner i sådana situationer)

Tre situationer som jag i vanliga fall hade kunnat skaka av mig relativt snabbt hänger nu fortfarande kvar över mitt huvud som ett ask(?)moln. Det kommer att bli bättre utefter dagen. Men det kommer att påverka hela min dag.

Det är således extra viktigt att planera allt i minsta detalj idag så att jag kan känna mig säker inom dessa ramar.

Det är dagar som dessa då Asperger är ett fängelse med en mycket elak fångvaktare. Man får se upp.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, autism, oro, ångest

Och så skriver Rosie en kommentar på mitt förra inlägg, och använder orden “när jag är rastlös,orolig..”. Pang! Huvudet på spiken.

Jag är rastlös och orolig. Och stressad.

Just nu får jag hjälp av min “moster” att sammanställa viktiga dokument, vilket innebär att jag måste ringa runt till en massa instanser för att begära ut en massa papper och intyg. Detta är inte det enklaste eftersom jag har svårt att förklara och uttrycka vad det är för intyg jag behöver och vilka uppgifter dessa intyg ska innehålla.

Jag avskyr det, jag blir stressad, och känner jag mig oerhört korkad. Jag kan dessutom liksom höra på människorna i andra änden av luren att jag mest är till besvär. Med viss rätt. Det ÄR jobbigt med människor som uppenbart vet vad de vill, men inte kan berätta det så någon begriper. Det underlättar dock inte för mig.

Alltså får jag diska lite, sitta vid datorn en stund, diska lite till, för att diska sker på autopilot och då spinner hjärnan igång.

För det där med alla intyg virvlar runt i huvudet på mig samtidigt som jag ska hämta Loppan, köpa bläckpatroner så att jag kan skriva ut blanketter, och nu damp det ner en avi på ett paket som ska hämtas ut, och kolsyrepatronen till SodaStreamern är slut och jag måste till apoteket.

Det är mycket att komma ihåg, mycket att hålla reda på, och för mig innebär det inte att “hålla många bollar i luften” utan att värja sig med ett helt jävla bollhav som kommer rusande emot mig som en tvärförbannad tsunami.

Resultat: Jag vet inte vilken ände jag ska börja och kommer ingenstans alls.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, oro, psykiatri, psykologi, rastlöshet, språk, stress