Idag är det en av dessa dagar då jag diskar en tredjedels disk, måste sätta mig vid datorn för att samla ihop huvudet, för att gå och diska en omgång till o.s.v. Vi pratar inte om någon monstruös disk nu, utan en helt vanlig diskho med disk…

Och så skriver Rosie en kommentar på mitt förra inlägg, och använder orden “när jag är rastlös,orolig..”. Pang! Huvudet på spiken.

Jag är rastlös och orolig. Och stressad.

Just nu får jag hjälp av min “moster” att sammanställa viktiga dokument, vilket innebär att jag måste ringa runt till en massa instanser för att begära ut en massa papper och intyg. Detta är inte det enklaste eftersom jag har svårt att förklara och uttrycka vad det är för intyg jag behöver och vilka uppgifter dessa intyg ska innehålla.

Jag avskyr det, jag blir stressad, och känner jag mig oerhört korkad. Jag kan dessutom liksom höra på människorna i andra änden av luren att jag mest är till besvär. Med viss rätt. Det ÄR jobbigt med människor som uppenbart vet vad de vill, men inte kan berätta det så någon begriper. Det underlättar dock inte för mig.

Alltså får jag diska lite, sitta vid datorn en stund, diska lite till, för att diska sker på autopilot och då spinner hjärnan igång.

För det där med alla intyg virvlar runt i huvudet på mig samtidigt som jag ska hämta Loppan, köpa bläckpatroner så att jag kan skriva ut blanketter, och nu damp det ner en avi på ett paket som ska hämtas ut, och kolsyrepatronen till SodaStreamern är slut och jag måste till apoteket.

Det är mycket att komma ihåg, mycket att hålla reda på, och för mig innebär det inte att “hålla många bollar i luften” utan att värja sig med ett helt jävla bollhav som kommer rusande emot mig som en tvärförbannad tsunami.

Resultat: Jag vet inte vilken ände jag ska börja och kommer ingenstans alls.

Andra som bloggar om: , , , , , , ,