Posts tagged Aspergers syndrom
Lärorikt om Aspergers Syndrom
Jul 26th
Börje Frylmark har skrivit ett mycket intressant inlägg på newsmill angående massmedias beskrivning av aspergers syndrom i olika sammanhang. Hur fel det kan bli och vilka följder det kan få: Nördar som mördar – finns de?
Jag vet att ett flertal av mina besökare här på bloggen kommer hit för att de är intresserade av aspergers syndrom av olika anledningar. Därför vill jag gärna tipsa om ännu ett av Börje Frylmarks newsmillinlägg: Jag lider inte av Aspergers syndrom.
Lärorik och nyttig “medicin” för dem som inte vet så mycket om aspergers syndrom men vill få lite inside info.
Adam vs. Crazy in Love aka Mozart and the Whale
Jul 17th
Har nyligen sett kärlekskomedin Adam med Hugh Dancy och Rose Byrne i huvudrollerna. Filmen handlar om en kille med Asperger’s syndrom som får en ny granne i huset där han bor. En tjej såklart. De blir kära såklart… und so weiter…
Liksom i alla andra kärlekskomedier (och dramer för den delen) så måste det ju bli en massa förvecklingar innan filmen tar slut och man kan lägga tillbaks den i fodralet.
Jag ville se filmen då jag hört talas om den ganska mycket i asperger-sammanhang men blev ganska besviken. Filmens aspergerkaraktär verkade inte speciellt realistisk eller övertygande även om aspies inte är mer lika varandra än gemene man. Mycket kändes överdrivet och stereotypt och lite som “nu ska vi skriva er på näsan och berätta vad asperger är så att ni förstår”… Det blev fyrkantigt och trubbigt.
Filmen hade dessutom ett knasigt slut – och tycker att filmer ska ha ett bra slut.
Då tyckte jag mycket bättre om Crazy in Love (även kallad Mozart and the Whale. Det är också en kärlekshistoria, denna gången mellan två personer med Asperger’s syndrom som spelas av Josh Hartnett och Radha Mitchell.
I denna filmen kan jag känna igen mig själv ganska mycket i den kvinnliga karaktären och älskar hennes högljudda “Ha!” som även jag kan utbrista i obetänkta ögonblick 
Josh Hartnett sköter sig mycket bra i sin roll även om också denna rollkaraktär har blivit tilldelad en hel del “faktaruta i Aftonbladet-egenskaper”. Lite för enkelt, lite för överdrivet, men det är ändå en härlig film som jag vill rekommendera.
Som jag sade till en twitterkollega: De kan ju inte göra en film om aspies som döljer sitt handikapp alldeles för bra. Då skulle det ju bli en film om helt vanliga, neurotypiska, människor.
Trailer: Adam
Däppt i däsad
May 6th
Jag har varit täppt i näsan nu sen…urminnes tider… Kring i julas i alla fall. Älsklingen också. Vi knarkar näsdroppar konstant. När jag använder vanliga näsdroppar i kombo med kortison blir det bättre. Men så fort jag blir bra, så glömmer jag att ta näsdropparna och vips är jag där igen.
Det är nog där det kommer ifrån, det där med att inte göra något förrän det i princip är försent. Eller ÄR försent. Jag måste ha en trigger för att gå igång. Framförhållning och planering är verkligen inte min starka sida. Inte tålamod heller. Enligt något knasigt reaktionstest hos psykologen har jag åtminstone inte ADHD, men fan vet. Täppt i näsan är jag lik förbannat.
Varför inga tankar…
Apr 28th
Bloggkommentar
Ja, denna frågan ställde Lionesse, med all rätt, men jag vetesjutton hur jag ska svara egentligen. Eller jo… På ett sätt vet jag ju det.
När jag träffade Älsklingen föll så många bitar i mitt liv på plats. Jag har äntligen hittat hem.
Det känns inte längre som att jag behöver söka med ljus och lykta efter _min_ plats, sparka och slå för att få komma in, kämpa och slåss för att få stanna kvar.
Ett helt annat lugn har kommit över mig, samtidigt som min Aspergerdiagnos har skänkt mig en hel del att fundera över. En del tankar som jag kanske hade kunnat krafsa ner här i bloggen men som samtidigt är så svåra att sätta ord på. Om jag knappt begriper själv – hur ska jag då kunna förklara…
Just nu är jag nog i en fas där studerar både mig själv och andra. Lite på avstånd. Jag försöker lägga ihop pusselbitarna – än en gång. Jag försöker greppa att _mitt_ sätt att tänka förvisso inte är fel – men ofta ganska annorlunda jämfört med hur andra tänker.
Man skulle kunna säga såhär (tror jag) att när “vanligt folk” vrider på en obekant pryl för att begripa sig på den – där vänder jag den helt sonika upp och ner.
Ett annat exempel: Psykologen bad mig att föreställa mig en tjej som går ner för gatan en solig sommardag. Hon äter glass. Plötsligt halkar hon på ett bananskal och ramlar…
I mitt huvud utspelar sig följande: Solig dag, tjej, sommarkläder, fina sommarkläder, äter glass, halkar, hon spiller glass på sina kläder. Vad synd att hon spillde ner sig. Har vi några servietter?
Här frågar psykologen: Skulle du inte fråga tjejen om hon slog sig?
Jag: Öhhh… Nej… Hon verkade inte ha ont… Hon sa inte att hon hade ont… Hon blödde inte… Men jag kanske borde ha frågat ändå?
Svaret från psykologen: Det skulle nog de flesta göra…
Alltså, för att jag ska kunna plocka fram den där “automatiskt” empatiska förmågan så måste jag kunna se eller höra att hon har ont. Eftersom det jag kan se är att hon har glass överallt – så är detta det första jag reagerar på.
Detta betyder inte alls att jag inte skulle känna med tjejen om jag fick reda på att hon faktiskt HAR ont. Då skulle jag tycka mycket synd om henne och försöka hjälpa henne så gott jag kan, men jag skulle inte kunna FÖRESTÄLLA mig eller SÄTTA MIG IN I hennes smärta.
Skulle någon tuppa av på gatan skulle jag däremot genast inse att något är allvarligt fel och handla därefter. Men då är ju också situationen högst glasklar.
Att försöka förklara sådana här saker kan genast få människors huvuden att börja mala i alldeles fel riktning då många tror sig veta vad Asperger är och vad det innebär utifrån vad man kan läsa i t.ex Aftonbladets faktarutor.
Exemplet ovan går till exempel inte att implementera på varenda människa som har Asperger eftersom “vi” är lika olika varandra som alla andra är. Alla människor är bättre och sämre på olika saker oavsett om de är friska eller har ett handikapp.
Nu blev det mycket om Asperger här, och det var väl kanske inte så jag hade tänkt mig detta blogginlägget när jag började skriva det. Men…inlägget skulle ju handla om tankar, och detta är ju det som tar upp väldigt mycket av min tankeverksamhet just nu. :-)
Vill man veta lite mer om Aspergers Syndrom kan man kila in här: http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_aspergers_syndrom.htm – här finns en beskrivning som jag känner igen mig i mycket mer än i någon snabbfaktaruta…
Jag får helt enkelt inte plats i någon snabbfaktaruta! 
Alla varorna då?
Jag tävlar. Det är en sorts hobby (kalla det specialintresse om ni vill) och för att kunna delta i tävlingarna krävs det oftast att man länkar vidare till tävlingen i sin blogg. Det är också ett sätt för mig att varva ner, gnugga geniknölarna och sortera tankarna. Svårare än så är det inte. Däremot har jag börjat ange sista tävlingsdatum i rubriken på alla tävlingsinlägg, så är man inte intresserad av tävlingarna kan man strunta i att läsa de inlägg som har ett datum i överskriften.
Besatt…
Mar 31st
Jag är helt besatt av dessa tävlingar just nu. Kan det kallas specialintresse tro?
Har precis slutat ta en av mina mediciner helt och ögonen går i kors av ackomodationsstörningar vilket gör att jag blir yr och illamående av för hastiga rörelser eller då jag försöker se mig om och röra mig samtidigt.
Därför sitter jag och häckar en hel del vid datorn och försöker ta det lugnt. Egentligen hade jag velat vila, men jag får ingen ro.
Vem vet, kanske bär mitt tävlande frukt. En överraskning i brevlådan sitter aldrig fel.
Temple Grandin: The world needs all kinds of minds
Mar 23rd
Hos Jenny Ström hittade jag den här fantastiska TED-videon med Temple Grandin, en kvinna som fick sin autismdiagnos som barn. I videon berättar Temple Grandin om hur hon tänker i bilder och kan se, och lösa, problem som neurotypiska hjärnor kanske missar.
Temple Grandin anser att världen behöver fler visuella tänkare, mönstertänkare och verbala tänkare – “och alla sorters nördiga ungar”.
Videon är på engelska men man kan välja engelsk text om man tycker att det är lättare att hänga med då.
Videon kommer från TED och är licensierad under Creative Commons.
Läs gärna kommentarerna under videon här.
En mödosam väg
Mar 12th
Idag har det varit en sorgens dag kan man säga. Jag har legat och gråtit i Älsklingens armar, snorat i kudden, ulkat, tappat andan och gråtit lite till. För att jag inte har några “ben”. Bara för att jag inte har några ben så innebär det ju inte att jag inte VILL kunna springa. Det gör lite ont att bit för bit inse att det inte kommer att bli så.
Älsklingen och jag har kommit överens om att jag ska koncentrera mig på lite lättsammare saker ett tag framöver.
I 40 år har jag undrat vad som är tokigt, och det är väl lite i överkant optimistiskt att tro att jag ska kunna lösa den gåtan över en natt.
Det blev alltså lite mycket nu…
Vet inte hur jag hade rett ut den här dagen utan Älsklingen faktiskt. Förmodligen inte alls…
Nytt på läsfronten
Mar 11th
Foto: Georgios Karamanis
Idag har jag och Loppan varit på biblioteket. Det är vår nya grej. Vi går till bibblan tillsammans efter dagis och lånar böcker.
Dagens skörd:
- Autism från insidan – en handbok av Hilde De Clercq (ISBN: 9789197536592
ISBN-10: 9197536598) - Om Aspergers Syndrom av Tony Attwood (ISBN: 9789127078352
ISBN-10: 9127078353) - Autism och aspergers syndrom av Uta Frith (ISBN: 9789147048533
ISBN-10: 9147048530) - Autism och autismliknande tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna av Christoffer Gillberg (ISBN: 9789127072091
ISBN-10: 9127072096)
Bloggtips: Aspergers syndrom, ett annorlundaskap
Mar 10th
“Sprang på” en blogg om AS som visade sig vara intressant och informativ. Bloggen är skriven av en kvinna vid namn Gunilla Hultgren som är född 1956, och som fick sin aspergerdiagnos sent i livet. Orden där Gunilla Hultgren beskriver AS kunde vara mina.
Jag har inga ben – därför kan jag inte springa
Mar 9th
Tänk dig in i situationen att du försökt springa i 40 år. Hur du än kämpat och försökt så har du inte ens kunnat gå ordentligt, men alla omkring dig har sagt åt dig att springa. Förväntat sig och krävt att du ska springa.
Du har sett dig omkring och sett att alla andra verkat kunna det där med att springa och resonerat att det är så det ska vara. Och du har kämpat på. Du har slitit, gråtit, fallit till marken, och kämpat dig upp igen. Du har varit nära att ge upp så många gånger, men inte velat ge dig. Du har slagit dig, blivit skadad. Du har känt dig dum för att du inte har förstått hur alla andra kan, men inte du.
I 40 år!
Du har känt dig värdelös då du inte ens kunnat prestera en sådan självklarhet som att gå ordentligt.
Du har vetat att något är fel, men inte vad.
Helt tills en dag då psykologen talar om för dig att du inte har några ben. Och att ett par ben är förutsättningen för att du ska kunna springa.
För det första har du inte vetat att springandet har med benen att göra. För det andra har du inte vetat att du inte har några ben. Och för det tredje har ingen talat om för dig att du inte har några ben för det förutsätts att man vet om man har det eller inte. Och för det fjärde (vilket inte rimmar helt med liknelsen, sorry men jag kom inte på något bättre) har alla trott att du faktiskt har ben eftersom du försökt så jävla hårt hela tiden.
Nu slipper jag undra, nu slipper jag hålla på att försöka något som jag faktiskt inte kan och kan nöja mig med att försöka “gå” så bra det nu kan gå.
Var alltså hos läkaren igår. Först trodde jag egentligen inte att jag hade så mycket att orda om då jag pratar mycket bättre med min psykolog. Men att sitta ner och prata med någon, och uttala sina tankar, och höra sitt eget resonemang högt ger mig ofta insikter som jag inte hade fått annars.
Jag har sedan jag fick reda på att jag har Aspergers Syndrom letat och letat efter något, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad jag letar efter. Jag har lärt mig väldigt mycket och fått många aha-upplevelser på vägen under mitt sökande men igår föll en viktig del äntligen på plats. Med en skräll.
Nu ska jag försöka ta det för vad det är, blicka framåt och ta vara på det jag är riktigt jävla bra på istället för att kämpa med något som ändå aldrig kommer att gå.
Twitter
Facebook
Recent Comments