Allmänt
Velpotta
Jul 12th
Man skulle kunna säga att jag har skrivklåda över precis hela mig, men jag vet inte vad jag ska skriva om. Jo, det vet jag förresten, men hur, och var, och varför? Herre jisses vilka problem jag har. Och inte hittar jag rätt bloggtema heller, som vanligt.
Får väl ställa mig och diska och se vad jag kommer fram till. Rena tallrikar kanske…
Jajaja…
Jul 11th
Jag klyddar, som vanligt.
Jag är så jävla trött på den här bloggen och ändå vill jag skriva, skriva och skriva ännu mer – men det märks ju inte här.
Idag är det bara för varmt dock. Åskan mullrar långt borta och vill inte komma igång. Jag vill ha ett sjuhelvetes oväder så att luften kan gå att andas igen. Det är egentligen inte värmen i sig som är problemet utan den tjocka, tunga, dallrande luften.
Oh well. Det blev i alla fall ett inlägg. Mer än på förbannat länge. Bara en så’n sak!
Däppt i däsad
May 6th
Jag har varit täppt i näsan nu sen…urminnes tider… Kring i julas i alla fall. Älsklingen också. Vi knarkar näsdroppar konstant. När jag använder vanliga näsdroppar i kombo med kortison blir det bättre. Men så fort jag blir bra, så glömmer jag att ta näsdropparna och vips är jag där igen.
Det är nog där det kommer ifrån, det där med att inte göra något förrän det i princip är försent. Eller ÄR försent. Jag måste ha en trigger för att gå igång. Framförhållning och planering är verkligen inte min starka sida. Inte tålamod heller. Enligt något knasigt reaktionstest hos psykologen har jag åtminstone inte ADHD, men fan vet. Täppt i näsan är jag lik förbannat.
Varför inga tankar…
Apr 28th
Bloggkommentar
Ja, denna frågan ställde Lionesse, med all rätt, men jag vetesjutton hur jag ska svara egentligen. Eller jo… På ett sätt vet jag ju det.
När jag träffade Älsklingen föll så många bitar i mitt liv på plats. Jag har äntligen hittat hem.
Det känns inte längre som att jag behöver söka med ljus och lykta efter _min_ plats, sparka och slå för att få komma in, kämpa och slåss för att få stanna kvar.
Ett helt annat lugn har kommit över mig, samtidigt som min Aspergerdiagnos har skänkt mig en hel del att fundera över. En del tankar som jag kanske hade kunnat krafsa ner här i bloggen men som samtidigt är så svåra att sätta ord på. Om jag knappt begriper själv – hur ska jag då kunna förklara…
Just nu är jag nog i en fas där studerar både mig själv och andra. Lite på avstånd. Jag försöker lägga ihop pusselbitarna – än en gång. Jag försöker greppa att _mitt_ sätt att tänka förvisso inte är fel – men ofta ganska annorlunda jämfört med hur andra tänker.
Man skulle kunna säga såhär (tror jag) att när “vanligt folk” vrider på en obekant pryl för att begripa sig på den – där vänder jag den helt sonika upp och ner.
Ett annat exempel: Psykologen bad mig att föreställa mig en tjej som går ner för gatan en solig sommardag. Hon äter glass. Plötsligt halkar hon på ett bananskal och ramlar…
I mitt huvud utspelar sig följande: Solig dag, tjej, sommarkläder, fina sommarkläder, äter glass, halkar, hon spiller glass på sina kläder. Vad synd att hon spillde ner sig. Har vi några servietter?
Här frågar psykologen: Skulle du inte fråga tjejen om hon slog sig?
Jag: Öhhh… Nej… Hon verkade inte ha ont… Hon sa inte att hon hade ont… Hon blödde inte… Men jag kanske borde ha frågat ändå?
Svaret från psykologen: Det skulle nog de flesta göra…
Alltså, för att jag ska kunna plocka fram den där “automatiskt” empatiska förmågan så måste jag kunna se eller höra att hon har ont. Eftersom det jag kan se är att hon har glass överallt – så är detta det första jag reagerar på.
Detta betyder inte alls att jag inte skulle känna med tjejen om jag fick reda på att hon faktiskt HAR ont. Då skulle jag tycka mycket synd om henne och försöka hjälpa henne så gott jag kan, men jag skulle inte kunna FÖRESTÄLLA mig eller SÄTTA MIG IN I hennes smärta.
Skulle någon tuppa av på gatan skulle jag däremot genast inse att något är allvarligt fel och handla därefter. Men då är ju också situationen högst glasklar.
Att försöka förklara sådana här saker kan genast få människors huvuden att börja mala i alldeles fel riktning då många tror sig veta vad Asperger är och vad det innebär utifrån vad man kan läsa i t.ex Aftonbladets faktarutor.
Exemplet ovan går till exempel inte att implementera på varenda människa som har Asperger eftersom “vi” är lika olika varandra som alla andra är. Alla människor är bättre och sämre på olika saker oavsett om de är friska eller har ett handikapp.
Nu blev det mycket om Asperger här, och det var väl kanske inte så jag hade tänkt mig detta blogginlägget när jag började skriva det. Men…inlägget skulle ju handla om tankar, och detta är ju det som tar upp väldigt mycket av min tankeverksamhet just nu. :-)
Vill man veta lite mer om Aspergers Syndrom kan man kila in här: http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_aspergers_syndrom.htm – här finns en beskrivning som jag känner igen mig i mycket mer än i någon snabbfaktaruta…
Jag får helt enkelt inte plats i någon snabbfaktaruta! 
Alla varorna då?
Jag tävlar. Det är en sorts hobby (kalla det specialintresse om ni vill) och för att kunna delta i tävlingarna krävs det oftast att man länkar vidare till tävlingen i sin blogg. Det är också ett sätt för mig att varva ner, gnugga geniknölarna och sortera tankarna. Svårare än så är det inte. Däremot har jag börjat ange sista tävlingsdatum i rubriken på alla tävlingsinlägg, så är man inte intresserad av tävlingarna kan man strunta i att läsa de inlägg som har ett datum i överskriften.
Temple Grandin: The world needs all kinds of minds
Mar 23rd
Hos Jenny Ström hittade jag den här fantastiska TED-videon med Temple Grandin, en kvinna som fick sin autismdiagnos som barn. I videon berättar Temple Grandin om hur hon tänker i bilder och kan se, och lösa, problem som neurotypiska hjärnor kanske missar.
Temple Grandin anser att världen behöver fler visuella tänkare, mönstertänkare och verbala tänkare – “och alla sorters nördiga ungar”.
Videon är på engelska men man kan välja engelsk text om man tycker att det är lättare att hänga med då.
Videon kommer från TED och är licensierad under Creative Commons.
Läs gärna kommentarerna under videon här.
Aspergers syndrom, en tillgång?
Mar 22nd
Dina ”dåliga” egenskaper är bara problematiska i sammanhang där de blir en belastning i stället för en tillgång.
Läs intervjun i METRO med Tommy Mäkelä där han beskriver de positiva sidorna av att ha Asperger Syndrom och ADHD.
Länken till artikeln hittade jag på Trollhares blogg.
Trelleborgs Allehanda som fan läser bibeln
Mar 18th
Det är i och för sig ingen revolutionerande nyhet att jag har läst tidningen, men min “tycka-till-ådra” vaknade plötsligt till liv av att läsa, det började liksom att rycka i “valsfingret”. Ingen research är gjord, jag trollar bara runt lite och läser artiklarna som fan läser bibeln, det vill säga som jag själv vill.
Kommunfullmäktige i Trelleborg har sammanträde måndagen den 29 mars 2010 (A3)
Inget av medborgarförslagen tar upp hur Trelleborg ska kunna förbättras, göras attraktivare, förnyas, moderniseras. Det tycker jag är märkligt.
Nötter från träd drar till sig råttor (A4)
En man klagar på hasselnötsträden. Jag skulle vilja påstå att det är råttorna som är problemet. Inte träden.
Läkare missade hjärnblödning (A6)
Läkarens ska enligt egen utsago ha varit mycket trött, väldigt förkyld och “kände sig som en zombie“. Borde inte en läkare ha så pass mycket omdöme att han eller hon stannar hemma i det läget?
Veckans erbjudande: Kom in med ditt benbrott, få en lunginflammation på köpet!
Nästa gång jag behöver uppsöka uppsöka akuten ska jag utrusta sig med vitlökshalsband, kors och vigvatten. Vem vet, det kanske är Dracula som tar emot!
Amanda till Palmfestivalen (B1)
Jag vill ha tAKiDA också…
Balkanröj utan blås (B5)
Dubioza Kolektiv är ett bosniskt band som spelar på Inkonst i Malmö ikväll. Satan i gatan vilka coola kläder de har. Bilden är i och för sig photoshopad också men ändå!
(Länk till bild) Något för Paul Haukka på The Voice?
Tom luft i Twitterbubblan (B6)
Ett gäng vet ingenting men tycker i alla fall, ett annat gäng vet allt och tycker ännu mer. Det kallas i texten för “en enda röra”. Jag ser ingen röra alls. Däremot ser jag ett problem utan lösning. En fråga utan svar. Inte särskilt rörigt alls faktiskt.
Friskt och sjukt – uppfinning sökes (B9)
Någon vill att en produkt tas fram för att tala om för föräldrar om barnen är sjuka eller inte. Jag skulle vilja ta fram föräldrar med magkänsla, sunt förnuft och förmågan att googla sig fram till ett svar.
Första tranan till Hornborgasjön (A23)
Det var väl ett evigt tjat om dessa tranor. Jag behöver inte åka till någon sjö för att se tranor. De står och stampar i bäcken bakom Fågelbäckskolan vareviga dag. Kanske jag borde gå ner till draget och ge dem vägbeskrivningen till den där förbannade pölen så den ensamma tranan som redan hittat fram slipper vara så ensam. Vårtecken har vi så det räcker ändå, all hundskit som kommer fram i tö till exempel.
Hundbajs (B2)
János Káto har skrivit en dikt om att man borde lära valparna att bita sina ägare om de inte plockar upp skiten efter dem. Bra så János!
Läkare slutar remittera utomlands (A23)
FK betalade inte ersättning för starroperationer utförda i Danmark förrän efter överklagan till länsrätten. Nej det är klart. Att inte kunna se ordentligt påverkar ju inga dagliga aktiviteter på något menligt sätt…
34 hundar omhändertogs (A22)
Skandal skandal skandal – men ro hit med “puggen”, den kan få bo hos mig.
Pinsamt men sant
Mar 14th
Foto: cuorhome
Först kanske jag ska förklara att jag aldrig har varit särskilt förtjust i potatis. Potatis är inget jag längtar efter, eller anser vara nödvändigt, mer än i form av chips och pommes.
Således har jag inte heller haft behov av att koka potatis särskilt ofta, jag kan nog räkna tillfällena på ena handens fingrar.
Så föll det så på min lott att koka potatis idag när Älsklingen var på jobbet. Kunskapen om hur man kokar potatis verkar vara medfödd för de flesta, så icke hos mig.
Jag fick alltså Googla på “koka potatis” för att försäkra mig om att jag gjorde rätt. Japp, ni läste helt rätt.
Men det blev bra. Det blev så jäkla bra att jag tog två gånger!
Till saken hör att det var en potatissort som påminde lite om nypotatis. Mjölig potatis går bort. Helt. Liksom mjöliga äpplen och annat av liknande konsistens. *uäck!*
Bloggtips: Aspergers syndrom, ett annorlundaskap
Mar 10th
“Sprang på” en blogg om AS som visade sig vara intressant och informativ. Bloggen är skriven av en kvinna vid namn Gunilla Hultgren som är född 1956, och som fick sin aspergerdiagnos sent i livet. Orden där Gunilla Hultgren beskriver AS kunde vara mina.
Jag har inga ben – därför kan jag inte springa
Mar 9th
Tänk dig in i situationen att du försökt springa i 40 år. Hur du än kämpat och försökt så har du inte ens kunnat gå ordentligt, men alla omkring dig har sagt åt dig att springa. Förväntat sig och krävt att du ska springa.
Du har sett dig omkring och sett att alla andra verkat kunna det där med att springa och resonerat att det är så det ska vara. Och du har kämpat på. Du har slitit, gråtit, fallit till marken, och kämpat dig upp igen. Du har varit nära att ge upp så många gånger, men inte velat ge dig. Du har slagit dig, blivit skadad. Du har känt dig dum för att du inte har förstått hur alla andra kan, men inte du.
I 40 år!
Du har känt dig värdelös då du inte ens kunnat prestera en sådan självklarhet som att gå ordentligt.
Du har vetat att något är fel, men inte vad.
Helt tills en dag då psykologen talar om för dig att du inte har några ben. Och att ett par ben är förutsättningen för att du ska kunna springa.
För det första har du inte vetat att springandet har med benen att göra. För det andra har du inte vetat att du inte har några ben. Och för det tredje har ingen talat om för dig att du inte har några ben för det förutsätts att man vet om man har det eller inte. Och för det fjärde (vilket inte rimmar helt med liknelsen, sorry men jag kom inte på något bättre) har alla trott att du faktiskt har ben eftersom du försökt så jävla hårt hela tiden.
Nu slipper jag undra, nu slipper jag hålla på att försöka något som jag faktiskt inte kan och kan nöja mig med att försöka “gå” så bra det nu kan gå.
Var alltså hos läkaren igår. Först trodde jag egentligen inte att jag hade så mycket att orda om då jag pratar mycket bättre med min psykolog. Men att sitta ner och prata med någon, och uttala sina tankar, och höra sitt eget resonemang högt ger mig ofta insikter som jag inte hade fått annars.
Jag har sedan jag fick reda på att jag har Aspergers Syndrom letat och letat efter något, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad jag letar efter. Jag har lärt mig väldigt mycket och fått många aha-upplevelser på vägen under mitt sökande men igår föll en viktig del äntligen på plats. Med en skräll.
Nu ska jag försöka ta det för vad det är, blicka framåt och ta vara på det jag är riktigt jävla bra på istället för att kämpa med något som ändå aldrig kommer att gå.
Twitter
Facebook
Recent Comments