Jag vet att ett flertal av mina besökare här på bloggen kommer hit för att de är intresserade av aspergers syndrom av olika anledningar. Därför vill jag gärna tipsa om ännu ett av Börje Frylmarks newsmillinlägg: Jag lider inte av Aspergers syndrom.

Lärorik och nyttig “medicin” för dem som inte vet så mycket om aspergers syndrom men vill få lite inside info.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, Börje Frylmark

Liksom i alla andra kärlekskomedier (och dramer för den delen) så måste det ju bli en massa förvecklingar innan filmen tar slut och man kan lägga tillbaks den i fodralet.

Jag ville se filmen då jag hört talas om den ganska mycket i asperger-sammanhang men blev ganska besviken. Filmens aspergerkaraktär verkade inte speciellt realistisk eller övertygande även om aspies inte är mer lika varandra än gemene man. Mycket kändes överdrivet och stereotypt och lite som “nu ska vi skriva er på näsan och berätta vad asperger är så att ni förstår”… Det blev fyrkantigt och trubbigt.

Filmen hade dessutom ett knasigt slut – och tycker att filmer ska ha ett bra slut.

Då tyckte jag mycket bättre om Crazy in Love (även kallad Mozart and the Whale. Det är också en kärlekshistoria, denna gången mellan två personer med Asperger’s syndrom som spelas av Josh Hartnett och Radha Mitchell.

I denna filmen kan jag känna igen mig själv ganska mycket i den kvinnliga karaktären och älskar hennes högljudda “Ha!” som även jag kan utbrista i obetänkta ögonblick  

Josh Hartnett sköter sig mycket bra i sin roll även om också denna rollkaraktär har blivit tilldelad en hel del “faktaruta i Aftonbladet-egenskaper”. Lite för enkelt, lite för överdrivet, men det är ändå en härlig film som jag vill rekommendera.

Som jag sade till en twitterkollega: De kan ju inte göra en film om aspies som döljer sitt handikapp alldeles för bra. Då skulle det ju bli en film om helt vanliga, neurotypiska, människor.

Trailer: Adam

Trailer: Crazy in Love aka Mozart and the Whale

Andra som bloggar om: Adam, Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, aspie, Crazy in Love, film, filmtips, Mozart and the Whale

Vädret greppar mig totalt ibland. Då ränner jag fram och tillbaka och kollar termometern, eventuell nederbörd och vindstyrka. Man skulle väl kunna kalla det specialintresse även om det kommer och går.

Jag vill ha rejäla grejer. Värmerekord, köldrekord, vindstyrkor över 25m/s och åska som låter som om man river upp vägarna utanför bostaden. I vintras trampade jag nästan upp en stig i parketten mellan vardagsrummet och köket där termometern befinner sig.

Igår kväll strax efter att CSI var slut så blåste det upp rejält. Himlen blev rejält mörk och hotfull och det kändes som att vinden sög tag i hela huset. Jag sprang runt och stängde alla fönster för jag var rädd att om vinden ökade ytterligare kunde hasparna blåsa av. Gissar att det var en tromb av något slag. Säkert inte särskilt stor, men desto närmare belägen. Spännande! Men ingen åska inte.

Bonussonen sitter med kompisar på rummet och gör vad 12-13-åriga killar gör – det vill säga tjatar sönder Skaka Rumpa med Svenne Banan medan de bygger skjutvapen av lego och spelar XBox.

Älsklingen tar sig en tupplur efter jobbet.

Loppan är hos sin pappa.

De mest basala hushållsbestyren är i alla fall avklarade och om en stund blir det kaffe och Dajmtårta. Jag fick tårtan och en tårtspade i födelsedagspresent från Maxi.

Mycket födelsedagspresenter blir det, och jag har inte ens fyllt år än. Men det är ju bra att sprida ut det – så varar det längre.

Andra som bloggar om: specialintresse

Det är nog där det kommer ifrån, det där med att inte göra något förrän det i princip är försent. Eller ÄR försent. Jag måste ha en trigger för att gå igång. Framförhållning och planering är verkligen inte min starka sida. Inte tålamod heller. Enligt något knasigt reaktionstest hos psykologen har jag åtminstone inte ADHD, men fan vet. Täppt i näsan är jag lik förbannat.

Andra som bloggar om: adhd, Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, psykologi

Med tanke på min aspergerdiagnos, och att asperger är ett tillstånd/handikapp, och inte en sjukdom som man kan bota med mediciner, så ville jag se hur jag skulle funka utan mediciner. Hur det var innan minns jag inte då jag har tagit tabletterna i 100 år av en helt annan anleding än den “riktiga”. Jag tänkte att eftersom jag nu vet vad som är “fel” så kanske något skulle klarna…

Jag trappade ner dem sakta, precis som man ska, men mådde ändå som om jag fått i mig råttgift i 14 dagar.

Nu är utsättningssymptomen borta men jag gråter, känner mig värdelös, tror inte att Älsklingen tycker om mig, att han faktiskt är trött på mig och att jag är en dålig mamma till min älskade lilla Loppa.

Till saken hör att Loppan av olika anledningar har extremt dålig tandstatus och har varit tvungen att dra ut två tänder. Hon har redan tidigare haft svår tandläkarskräck (med rätta) och har varit tvungen att gå i tandläkarskola.

Nu när hon äntligen fått sina tänder sanerade och byggt upp ett förtroende för tandläkarna trillar en av hennes plomber ut med tandvärk som följd. Hon hade tandvärk hela helgen och jag ringde tandläkaren så fort vi slog upp ögonen igår morse så att hon fick en akut tid. Då släpps bomben. Tanden är död, kan inte räddas, och måste dras ut.

Jag har skött hennes tänder, och undvikit att ge henne sötsaker. Saft och kex är t.ex bannlysta hemma hos oss och godis får man på lördagar med undantag av födelsedagskalas och liknande. Men jag känner mig ändå avskyvärd som inte kan skydda min goa unge från att utsättas för detta.

Det är inte rätt att en liten tjej på snart 6 år ska tvingas dra ut så många tänder, ha så ont och må så dåligt.

Och medan jag skriver detta dimper det ner ÄNNU ETT JÄVLA PROBLEM. Jag pallar inte… Jag vill bara lägga mig ner och försvinna.

Andra som bloggar om: depression, ork, värdelöshet

Bloggkommentar

Ja, denna frågan ställde Lionesse, med all rätt, men jag vetesjutton hur jag ska svara egentligen. Eller jo… På ett sätt vet jag ju det.

När jag träffade Älsklingen föll så många bitar i mitt liv på plats. Jag har äntligen hittat hem.

Det känns inte längre som att jag behöver söka med ljus och lykta efter _min_ plats, sparka och slå för att få komma in, kämpa och slåss för att få stanna kvar.

Ett helt annat lugn har kommit över mig, samtidigt som min Aspergerdiagnos har skänkt mig en hel del att fundera över. En del tankar som jag kanske hade kunnat krafsa ner här i bloggen men som samtidigt är så svåra att sätta ord på. Om jag knappt begriper själv – hur ska jag då kunna förklara…

Just nu är jag nog i en fas där studerar både mig själv och andra. Lite på avstånd. Jag försöker lägga ihop pusselbitarna – än en gång. Jag försöker greppa att _mitt_ sätt att tänka förvisso inte är fel – men ofta ganska annorlunda jämfört med hur andra tänker.

Man skulle kunna säga såhär (tror jag) att när “vanligt folk” vrider på en obekant pryl för att begripa sig på den – där vänder jag den helt sonika upp och ner.

Ett annat exempel: Psykologen bad mig att föreställa mig en tjej som går ner för gatan en solig sommardag. Hon äter glass. Plötsligt halkar hon på ett bananskal och ramlar…

I mitt huvud utspelar sig följande: Solig dag, tjej, sommarkläder, fina sommarkläder, äter glass, halkar, hon spiller glass på sina kläder. Vad synd att hon spillde ner sig. Har vi några servietter?

Här frågar psykologen: Skulle du inte fråga tjejen om hon slog sig?

Jag: Öhhh… Nej… Hon verkade inte ha ont… Hon sa inte att hon hade ont… Hon blödde inte… Men jag kanske borde ha frågat ändå?

Svaret från psykologen: Det skulle nog de flesta göra…

Alltså, för att jag ska kunna plocka fram den där “automatiskt” empatiska förmågan så måste jag kunna se eller höra att hon har ont. Eftersom det jag kan se är att hon har glass överallt – så är detta det första jag reagerar på.

Detta betyder inte alls att jag inte skulle känna med tjejen om jag fick reda på att hon faktiskt HAR ont. Då skulle jag tycka mycket synd om henne och försöka hjälpa henne så gott jag kan, men jag skulle inte kunna FÖRESTÄLLA mig eller SÄTTA MIG IN I hennes smärta.

Skulle någon tuppa av på gatan skulle jag däremot genast inse att något är allvarligt fel och handla därefter. Men då är ju också situationen högst glasklar.

Att försöka förklara sådana här saker kan genast få människors huvuden att börja mala i alldeles fel riktning då många tror sig veta vad Asperger är och vad det innebär utifrån vad man kan läsa i t.ex Aftonbladets faktarutor.

Exemplet ovan går till exempel inte att implementera på varenda människa som har Asperger eftersom “vi” är lika olika varandra som alla andra är. Alla människor är bättre och sämre på olika saker oavsett om de är friska eller har ett handikapp.

Nu blev det mycket om Asperger här, och det var väl kanske inte så jag hade tänkt mig detta blogginlägget när jag började skriva det. Men…inlägget skulle ju handla om tankar, och detta är ju det som tar upp väldigt mycket av min tankeverksamhet just nu.  :-)

Vill man veta lite mer om Aspergers Syndrom kan man kila in här: http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_aspergers_syndrom.htm – här finns en beskrivning som jag känner igen mig i mycket mer än i någon snabbfaktaruta…

Jag får helt enkelt inte plats i någon snabbfaktaruta!  

Alla varorna då?

Jag tävlar. Det är en sorts hobby (kalla det specialintresse om ni vill) och för att kunna delta i tävlingarna krävs det oftast att man länkar vidare till tävlingen i sin blogg. Det är också ett sätt för mig att varva ner, gnugga geniknölarna och sortera tankarna. Svårare än så är det inte. Däremot har jag börjat ange sista tävlingsdatum i rubriken på alla tävlingsinlägg, så är man inte intresserad av tävlingarna kan man strunta i att läsa de inlägg som har ett datum i överskriften.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, autism, psykiatri, psykologi, tankar

När rutiner och annat förändras plötsligt så sätts så mycket annat ur spel för mig. Min grundtrygghet luckras upp och in i dessa små hål och springor tränger orosmomenten in.

En utveckligsstörd flicka sätter sig en bra bit in i bussen och börjar föra en högljudd diskussion med chauffören, som glatt hojtar tillbaka. Mina öron blöder.

En dagisgrupp knölar sig in i bussen. De pladdrar, stökar, knuffar till mig med sina små Blixten-ryggsäckar och inombords har jag lust att fräsa till de små ynglen att se sig för. Rör mig inte!

När vi kommer till dagis sitter för mig tre okända fröknar på golvet med barnen. Var är “mina fröknar”?

(tänk hur barnen känner i sådana situationer)

Tre situationer som jag i vanliga fall hade kunnat skaka av mig relativt snabbt hänger nu fortfarande kvar över mitt huvud som ett ask(?)moln. Det kommer att bli bättre utefter dagen. Men det kommer att påverka hela min dag.

Det är således extra viktigt att planera allt i minsta detalj idag så att jag kan känna mig säker inom dessa ramar.

Det är dagar som dessa då Asperger är ett fängelse med en mycket elak fångvaktare. Man får se upp.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, autism, oro, ångest

Foto: Chiot's Run flickr.com

Det är dagar som denna min Asperger gör sig påmind extra mycket. (tror jag)

Älsklingen är i Tyskland, bonussonen i skolan och Loppan är på dagis och det känns sååååå fel. “Mina människor” ska vara hemma helt enkelt. Eller i alla fall någon av dem.

Det känns tomt, tyst, och jag vet liksom inte riktigt vad jag ska ta mig för. Och kommer jag på något så blir det ändå inte gjort eftersom jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja.

Längtar till de kommer hem så att ordningen återställs. Det spelar ingen roll om bonussonen sitter som uppslukad av datorn, Älsklingen slumrar i soffan och Loppan är i sin “atelje”. Dom är där. Dom är där dom ska vara. På sina platser.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, autism, psykologi

Vi står och tittar på fiskeflugor och Älsklingen berättar att med just dem vi tittar på fiskar man släppfisk.

-Släppfisk? Vaddå, släpper man i fisken igen?

-Nej, han som äger vattnet släpper i dem så att man har något att dra upp.

-Jaha, verkar onödigt. Smartare att köpa fisk i affären då…

-Men då tjänar ju inte han som äger sjön några pengar.

-Då kan han öppna fiskaffär och sälja fisken där.

Mja… Huruvida det där resonemanget ter sig särskilt smart eller inte kan man ju ha delade åsikter om. Diskussionen slutade i alla fall ungefär där.

Försökte sova på saken en stund och kom på att det där med fiske förmodligen har med den sociala biten att göra. Men även där stötte mina tankegångar på patrull efter en stund.

När man fiskar ska man ju vara tyst. Så att man inte skrämmer fisken. Helst ska man stå långt ifrån varandra också att man inte trasslar in sina linor (om jag förstått saken rätt). Särskilt socialt verkar det då rakt inte.

Då måste det vara stillheten! Just ja!

Men att stå med vatten upp till midjan, och ha kontroll över en pinne, med ett snöre i, för att försöka fånga något, som någon annan slängt i tycker jag verkar vara mer till besvär… Jag skulle då inte få någon ro. Tänk om gammelgäddan hugger mig i arslet, eller jag trillar ner i ett bottenlös hål!

Nä, bättre då att slumra under ett träd…. Och gå till fiskaffären när man har fått tillräckligt med ro.

Man kan ju inte skylla på bakfyllan efter fiskelagets gille innan fisket heller. Va fan. Då vill man ju sova!

Andra som bloggar om: fiske, resonemang

Har precis slutat ta en av mina mediciner helt och ögonen går i kors av ackomodationsstörningar vilket gör att jag blir yr och illamående av för hastiga rörelser eller då jag försöker se mig om och röra mig samtidigt.

Därför sitter jag och häckar en hel del vid datorn och försöker ta det lugnt. Egentligen hade jag velat vila, men jag får ingen ro.

Vem vet, kanske bär mitt tävlande frukt. En överraskning i brevlådan sitter aldrig fel.

Andra som bloggar om: Aspergers syndrom, Aspergers syndrom, autism, specialintresse