Älsklingen har brutit menisken. Han går på kryckor. Inget är som det brukar. Att jag får lite mer att ta hand om gör inte så mycket. Men saker är annorlunda. Och är det något jag är allergisk emot så är det när saker blir annorlunda.

När rutiner och annat förändras plötsligt så sätts så mycket annat ur spel för mig. Min grundtrygghet luckras upp och in i dessa små hål och springor tränger orosmomenten in.

En utveckligsstörd flicka sätter sig en bra bit in i bussen och börjar föra en högljudd diskussion med chauffören, som glatt hojtar tillbaka. Mina öron blöder.

En dagisgrupp knölar sig in i bussen. De pladdrar, stökar, knuffar till mig med sina små Blixten-ryggsäckar och inombords har jag lust att fräsa till de små ynglen att se sig för. Rör mig inte!

När vi kommer till dagis sitter för mig tre okända fröknar på golvet med barnen. Var är “mina fröknar”?

(tänk hur barnen känner i sådana situationer)

Tre situationer som jag i vanliga fall hade kunnat skaka av mig relativt snabbt hänger nu fortfarande kvar över mitt huvud som ett ask(?)moln. Det kommer att bli bättre utefter dagen. Men det kommer att påverka hela min dag.

Det är således extra viktigt att planera allt i minsta detalj idag så att jag kan känna mig säker inom dessa ramar.

Det är dagar som dessa då Asperger är ett fängelse med en mycket elak fångvaktare. Man får se upp.

Share and Enjoy:
  • Facebook
  • MySpace
  • Twitter
  • email
  • RSS
  • Add to favorites

Andra som bloggar om: , , ,