En mödosam väg
Idag har det varit en sorgens dag kan man säga. Jag har legat och gråtit i Älsklingens armar, snorat i kudden, ulkat, tappat andan och gråtit lite till. För att jag inte har några “ben”. Bara för att jag inte har några ben så innebär det ju inte att jag inte VILL kunna springa. Det gör lite ont att bit för bit inse att det inte kommer att bli så.
Älsklingen och jag har kommit överens om att jag ska koncentrera mig på lite lättsammare saker ett tag framöver.
I 40 år har jag undrat vad som är tokigt, och det är väl lite i överkant optimistiskt att tro att jag ska kunna lösa den gåtan över en natt.
Det blev alltså lite mycket nu…
Vet inte hur jag hade rett ut den här dagen utan Älsklingen faktiskt. Förmodligen inte alls…
| This entry was posted by Åsiktskanonen on March 12, 2010 at 6:58 pm, and is filed under Aspergers syndrom. Follow any responses to this post through RSS 2.0. Both comments and pings are currently closed. |
Comments are closed.


Twitter
Facebook
about 4 months ago
Aww gumman. Önskar jag kunde säga något som gjorde det lättare för dig att komma till acceptans. Men bara vetskapen om “vad det är som är fel” kommer nog hjälpa dig mer än något annat, trots att det är tungt just nu.
Även om det känns som en stor fet lögn emellanåt brukar jag försöka tänka att jag är bra som jag är. Och det gäller även dig, du är bra som du är! Om jag inte hade varit som jag är hade jag ju varit något annat och det hade ju inte gått heller! Många kramar på dig, och ett par koppar kaffe på det
about 4 months ago
@Eva – tack snällaste du. Kaffe botar mer än man tror faktiskt. Känns bättre idag. Många kramar.