Idag har det varit en sorgens dag kan man säga. Jag har legat och gråtit i Älsklingens armar, snorat i kudden, ulkat, tappat andan och gråtit lite till. För att jag inte har några “ben”. Bara för att jag inte har några ben så innebär det ju inte att jag inte VILL kunna springa. Det gör lite ont att bit för bit inse att det inte kommer att bli så.

Älsklingen och jag har kommit överens om att jag ska koncentrera mig på lite lättsammare saker ett tag framöver.

I 40 år har jag undrat vad som är tokigt, och det är väl lite i överkant optimistiskt att tro att jag ska kunna lösa den gåtan över en natt.

Det blev alltså lite mycket nu…

Vet inte hur jag hade rett ut den här dagen utan Älsklingen faktiskt. Förmodligen inte alls…

Share and Enjoy:
  • Facebook
  • MySpace
  • Twitter
  • email
  • RSS
  • Add to favorites

Andra som bloggar om: , ,