asiktskanonen.se

Tänk dig in i situationen att du försökt springa i 40 år. Hur du än kämpat och försökt så har du inte ens kunnat gå ordentligt, men alla omkring dig har sagt åt dig att springa. Förväntat sig och krävt att du ska springa.

Du har sett dig omkring och sett att alla andra verkat kunna det där med att springa och resonerat att det är så det ska vara. Och du har kämpat på. Du har slitit, gråtit, fallit till marken, och kämpat dig upp igen. Du har varit nära att ge upp så många gånger, men inte velat ge dig. Du har slagit dig, blivit skadad. Du har känt dig dum för att du inte har förstått hur alla andra kan, men inte du.

I 40 år!

Du har känt dig värdelös då du inte ens kunnat prestera en sådan självklarhet som att gå ordentligt.

Du har vetat att något är fel, men inte vad.

Helt tills en dag då psykologen talar om för dig att du inte har några ben. Och att ett par ben är förutsättningen för att du ska kunna springa.

För det första har du inte vetat att springandet har med benen att göra. För det andra har du inte vetat att du inte har några ben. Och för det tredje har ingen talat om för dig att du inte har några ben för det förutsätts att man vet om man har det eller inte. Och för det fjärde (vilket inte rimmar helt med liknelsen, sorry men jag kom inte på något bättre) har alla trott att du faktiskt har ben eftersom du försökt så jävla hårt hela tiden.

Nu slipper jag undra, nu slipper jag hålla på att försöka något som jag faktiskt inte kan och kan nöja mig med att försöka “gå” så bra det nu kan gå.

Var alltså hos läkaren igår. Först trodde jag egentligen inte att jag hade så mycket att orda om då jag pratar mycket bättre med min psykolog. Men att sitta ner och prata med någon, och uttala sina tankar, och höra sitt eget resonemang högt ger mig ofta insikter som jag inte hade fått annars.

Jag har sedan jag fick reda på att jag har Aspergers Syndrom letat och letat efter något, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad jag letar efter. Jag har lärt mig väldigt mycket och fått många aha-upplevelser på vägen under mitt sökande men igår föll en viktig del äntligen på plats. Med en skräll.

Nu ska jag försöka ta det för vad det är, blicka framåt och ta vara på det jag är riktigt jävla bra på istället för att kämpa med något som ändå aldrig kommer att gå.