Det är något som är fel, som inte står rätt till…

Har åkt buss idag, men utan större intermezzon. Tanten med rullatorn och blod i ögat var visserligen på bussen men idag orerade hon mest om hur snälla alla busschaufförer är som sänker ner bussarna när hon ska på. (Positiva tanter är ändå bättre än negativa, även om de pratar för högt)

Alla andra busschaufförer är säkert idioter dock. Även om bussen inte skulle vara utrustad så att den går att sänka. (Jag litar helt enkelt inte på tanter)

Vid busshållplatsen utanför djävulens högborg kom en annan tant fram och frågade mig och jag ville ha en broschyr om moderaternas “lokala-ett-eller-annat”…

-Nej, verkligen inte! (Redan här laddade jag upp för tidernas avhyvling)
-Får jag bjuda barnet på en karamell då?
-Nej, hon är allergisk, men tack ändå.
-Då vill ni väl förstås inte ha en knapp att sätta på tröjan heller?
-Nej, det är helt riktigt. (Varpå jag gav henne “är-du-riktigt-dum-i-huvudet-blicken”)
-Då ska jag inte störa er mer…

Och så lallade hon iväg med sina jävla broschyrer.

Jag är sååå uttråkad, orkeslös, initiativlös, trött… Inget är liksom genuint kul just nu. På nätterna sover jag dåligt och vaknar alldeles för tidigt (04-snåret) och har skitsvårt för att somna om.

Det känns som att ingen begriper vad jag säger heller vilket inte bidrar till situationen ett smack, då jag hellre håller käften än försöker förklara, för jag orkar helt enkelt inte. Min toleransnivå är för tillfället körd i botten. Många bollar i luften är det inte ens tal om, jag kan knappt hantera en!

Jag skulle vilja säga “hjälp mig” men det är inte så enkelt när jag inte kan sätta fingret på vad jag vill ha hjälp med.

Bröstchock

Det är bara att konstatera, varenda bussresa jag företar mig skapar ett nytt trauma.

Idag stod jag på busshållplatsen och blev totalt utstirrad av ett par i 50+-års åldern. Kvinnan var, fyllig, minst sagt (tänk överjäst deg som väller över alla bredder och kanter) och var klädd i ett sladdrigt linne med spaghettiband. Under detta bar hon ingen bh och tyngdlagen var inte nådig.

Och där stod de, båda två, och blängde rakt på mig med zombieblickar. Jag sneglade tillbaka för att se om jag inbillade mig, men framför allt kvinnan vek inte med blicken en tum. Och då jag ogillar att titta folk i ögonen i största allmänhet, och idioter i synnerhet, så gav jag upp och låtsade vara fullt upptagen med mobilen.

Lyckligtvis hittade jag en plats på bussen där jag kunde sitta med ryggen åt och låtsas som att jag aldrig sett eländet.

Jag är långt ifrån felfri, men ibland tillåter jag mig faktiskt att undra vad fan det är för fel på vissa människor.

Blääää…

Nyhavn, Copenhagen

Nyhavn, Copenhagen Foto: A.Bakken

För att inte bara fylla er till bredden med gnäll så delar jag med mig lite av den goda stämningen från kajen i Nyhavn.

Lågtryck

Sitter på bussen, där jag inte borde sitta eftersom jag alltid stör mig på någon. Framförallt människor som inte greppat det där med hygien, och som ska prata och tjata med allt och alla, går mig på nerverna.

Jag har varit en sväng i “stan” idag. Det kändes inte bra och jag vill bara hem. Hem till min trygga vrå. Är nog ute bland folk för lite, men det lär ju bli ändring på det när skolorna börjar.

Nu vet jag allt om det senaste sjukhusbesöket “bussgrannen” genomled… Blod i ögat miunsann!

Är människor som människorna på bussen är det ganska skönt att slippa dem.

Hon borde lära sig att låsa bromsarna på rullatorn så att den inte rullar omkring på bussen. Inte konstigt att hon hamnar på sjukhuset. Konstigt att inte de som jagar tag i rullatorn slår ihjäl sig.

Nej, låt mig komma hem med mitt jordnötssmör och mina kycklingklubbor. Jag är inte alls på humör.

När man har så tråkigt…

…att disken blir intressant – då har man tråkigt.

  • My latest tweets

    Follow me on Twitter!
  • bloglovin